Kryddmästare Jonas Odland ger sina bästa dryckes-tips till kräftor

–Hoppa dessutom över både helorna och halvorna och smutta i stället på snapsen till kräftorna med tillbehör. Det ger dig möjligheten att njuta mer och bättre upptäcka dess olika smakkaraktärer i kombination med maten, säger Jonas.

Här är tre svenska  nubbar där kryddningen passar bra till kräftorna och dess tillbehör. 

O.P. Anderson Klar är en ekologisk akvavit med mycket kryddiga karaktärer som dillfrö, kummin och anis ihop med uppfriskande citrustoner och en fläkt av fänkål.  Krondillen i kräftlagen i kombination med dillfröna i akvaviten skapar en ljuvlig smakförening.

Läckö Slottsaquavit är även den en klockren partner till de röda godbitarna. Läckö slottsaquavit var världens första ekologiska spritprodukt när den skapades i slutet av 1990-talet. Smaken är rund och mjuk med tydlig karaktär av dillfrö samt inslag av kummin, fänkål och koriander. Den är ett mindre kryddigt alternativ än O.P. Klar men med samma tydliga dillkaraktär.

Gammal Norrlands Akvavit har den klassiska svenska akvavitblandningen som är kummin, anis och fänkål där kummin är den mest framträdande smaken. En fyllig akvavit som avrundats med Olorososherry vilket visar sig i både doft och smak. Förutom att servera Gammal Norrlands till kräftorna är den vanligt förekommande västerbottensostpajen en eminent ledsagare.

Bakgrund till vår kräftttradition
Enligt Nordiska museet så börjar traditionsenligt kräftfesterna när börjar kräftfisket tar fart i augusti.
"Kräftätandet i Sverige skedde via impulser från kontinenten under främst 1600-talet. Liksom många andra festseder togs det upp av de högre stånden. Första gången kräftor nämns i svensk gastronomi är dock i ett brev från Erik XIV till fogden på Nyköpingshus daterat 1562, där kungen befaller att man ska skaffa fram så många kräftor som möjligt inför hans syster Annas bröllop. Vi vet också att kung Erik odlade kräftor i de vattenfyllda vallgravarna runt Kalmar slott. På den tiden åts kräftorna inte hela och kalla utan de var i stället huvudingrediens i olika sorters färser och stuvningar.
I Kajsa Wargs kokbok från 1700-talet finns gamla recept nertecknade på hur man lagar kräftkaka, kräftkorv och stuvade rudor med kräftstjärtar. När man började äta kräftorna hela kokades de som vi gör idag, men de serverades fortfarande rykande varma. Det var först i slutet av 1800-talet som kräftorna tilläts svalna i sitt eget spad för att sedan serveras kalla dekorerade med kvistar av krondill. Innan kräftorna blev festmat på kontinenten åts de av munkar under fastan, som en variation på fisk. "